brunheten

Så nu ska jag skriva istället.

Jag är så jävla förbannad för att varje år i januari krashar det här äktenskapet mer eller mindre. Varje år i januari, efter julen som uppenbarligen KROSSAR OSS varje år, är det gräl och bråk och fantasier om en etta och ungkvinnsliv. Eftersom jag vet att januari är den statistiskt sätt, stora skilsmässomånaden så kan jag skriva om det eftersom vi uppenbarligen inte är ensamma. Dessutom brukar det alltid gå över. Om man bara får lite hjälp. Därför bestämde vi att barnen skulle åka till mormor i två nätter den här helgen. De brukar oftast bara bo borta över 1 natt, men den här gången kände vi att det kommer inte att räcka. Här behövs ett antal timmar för att reda upp 4 veckors intenstivt gräl/tystnad (dock så diskret som möjligt och skenet uppe för barnen såklart).

Men så började allt strula. Släkt skulle komma till Gotland. Barnen måste gå på sin aktivitet som de har varje vecka. Barnvakten kan inte köra på vissa tidpunkter osv osv osv osv och jag bara känner att VARFÖR FÅR INTE JAG BESTÄMMA FÖR???? För INGENTING FUNGERAR JU OM DET INTE ÄR JAG SOM GÖR DET!!! INGENTING BLIR BRA NÅGONSIN om INTE JAG FÅR BESTÄMMA!!!

Så snart kommer barnen. Och visst kan äktenskapet ha mjukats upp lite i kanterna efter diverse samlag och längre samtal men det är ju långt ifrån KLART!!! HUR FAN SKA MAN KUNNA REDA UPP ETT GRÄL NÄR MAN ALDRIG FÅR MÖJLIGHET OCH TID ATT GÖRA DET???!!! Är det MENINGEN att man som småbarnsförälder ska gå runt och hålla inne på grälen? För det är ju det man gör. Man grälar, men så vaknar en unge, eller det blir morgon, eller en måste jobba, en måste laga mat, en måste skotta snö, en måste laga en unges legoslott eller trösta en annan unge och det enda man gör är att SKJUTA UPP. Och däremellan, i väntan på att hitta tid att LÖSA det första grälet, hinner man gräla ytterligaren tusen gånger vilket gör att hatet läggs på hög, kan man väl säga. HUR FAN ÄR DET MENINGEN ATT DET SKA GÅ TILL DÅ???? Är det meningen att alla äktenskap ska sluta i skilsmässa straxt efter småbarnsåren eller? HUR FAN ÄR DET TÄNKT??!!

Sen en annan sak som får mig att bli så jävla galen och vilja sluta att blogga och någonsin skriva ytterligare ett ord. Jag har ganska stora bloggare som följer mig. Jag är inte på något vis uppe i dessa större bloggares läsarkretsstorlek. Vilket är väldigt jobbigt. För det känns så jävla värdelöst och rent själsdödande att dela med sig att sina tankar och funderingar när dessa sedan bara snos rakt av, skrivs om lite och publiceras i större bloggar. Det dödar min själ. Och jag orkar inte blogga när det är så. Vilket oxå dödar min själ för min själ mår bra av bloggande.

En annan sak oxå. Vänner som kommer och går lite som de vill. Som i perioder struntar totalt i en, för att sedan, när det passar, återigen börja tjata om att ses och hänga- NI SUGER! FATTAR NI DET???!!

Samma sak med de fastlandsvänner som skickar krävande sms om att man "måste" ses när de kommer ner nån gång då och då om året. De som verkar tro att det enda vi gör här nere är att gå och vänta på att de ska komma hem. Fattar inte de att vi har liv här oxå? Planerade sådana. Om ni vill vara kompis med mig- FLYTTA HIT DÅ FÖR I HELVETE!! Jag har två barn, heltidsstudier, umgängesliv, äktenskap, katter och snö som ska skottas. Jag KAN INTE sitta på flera hundratals mil och försöka vara en bra kompis. Jag har jävligt fullt upp med att försöka hålla mina närvarande kompisrelationer vid liv.

(obs: de bästa samt syskon och släkt ska naturligtvis inte ta åt sig ty för er står vi alltid i givakt)

Satan jävla helvete. Nu får vi fan i mig hoppas att Ulrik Munther är bra ikväll iallafall. När jag ska sitta i min soffa med två uberpigga barn, en sur man och två håriga katter och försöka se på Melodifestivalen. Det enda roliga i mitt liv. Satan.