f.ö.r.s.k.o.l.a.n

OBS: GAMMALT INLÄGG återpublicerad med tanke på dagisdebatten som än en gång blossat upp:

 

Saker jag har tänkt på mycket:

Dagis- Med tanke på debatten i alla bloggarna på senare tid. Pratade med min vän Nina om det idag.

För nått år sen, ungefär i samband med lillungens inskolning, skrev Nina om dagis på sin blogg. Nina tycker inte att  barn innan 3 år behöver dagis och anser om dagisbarnet är under 3 år så kan man inte säga att barnet går på dagis för SIN skull. Nej. Då är dagis till för FÖRÄLDRARNA. Barn under 3 år BEHÖVER INTE dagis. Menar Nina.

Och då, för 1.5 år sedan när jag just skolat in lillungen, var detta oerhört provocerande såklart.

Jag var skitarg. Vi hamnade i klassdiskussioner jag å Nina. Nina och hennes man hade nämligen den ekonomiska MÖJLIGHETEN att ha sitt barn hemma, tänkte hon inte på de ENSAMSTÅENDE och de FATTIGA samt på att barn från PROBLEMFAMILJER som dagis faktiskr RÄDDAR???!!!!

 

Att jag blev provocerad då förstår jag ju nu berodde på mitt dåliga samvete. Jag har alltid haft dåligt samvete för att mina barn har fått gå på dagis. Alltid. Och jag tror att ALLA föräldrar innerst inne har det. Oavsett hur BRA det lilla lilla barnet (enligt föräldrarna och dagispersonalen som ju inte får säga annat) har det på dagis, så tror jag att ALLA FÖRÄLDRAR- INNERST INNE oxå förstår det helt störda i att faktiskt SKAFFA ett BARN och sedan, vid oftast väldigt tidig ålder, ha det på dagis under de flesta av dygnets vakna timmar.

 

Tänk er en liten pilt. Tänk er min lilla unge.

Såhär såg hon ut när hon började på dagis:

 

 

Bara ett litet litet barn. Hon hade precis lärt sig gå (hon var sen) och kunde inte säga ett endaste ord då, förutom typ mamma, babba. Henne lämnade vi bort i flera timmar om dagen då. Till andra människor. Människor vi litar fullständigt på visserligen. Men vi lämnade även bort henne till stora barngrupper, små lokaler, bakteriehärdar och ja...till samhället, skulle man väl kunna säga.

 

Det SKÄR i mitt hjärta när jag tänker på det. Det spelar ingen roll hur roligt hon hade där. Hon lite hon grät när vi lämnade. Hur mycket hon än utvecklades där. Hon. Hade. Mått. Bättre. Hemma. Hos. Oss. Det spelar ingen roll hur bra dagis är, hemma är alltid bättre för så små barn. Anser jag. (vilket ju kan bero på att jag är en sjuhelsickes bra förälder och faktiskt förstår det själv… )

 

FÖRUTOM. Förutom om man, tex, är ensamstående. Man är trött och känner att man behöver andas. Dessutom behöver man pengar till mat på bordet åt sig och barnet. Helt ok. Dagis är inte DÅLIGT för något barn.

Sedan finns det såklart massa andra orsaker där man inte har något annat val.

 

MEN. Är man en fullt fungerande familj utan problem, särskilt i familjerna där båda föräldrarna har arbete. Med två föräldrar i familjen. Så kan man ALLTID hitta lösningar för att kunna vara med sitt barn. Det. Handlar. Om. Prioriteringar.

 

Och jag FATTAR INTE hur folk kan bli så FRUKTANSVÄRT provocerade av detta!!! Det är ett SJUKT samhälle, när människor PÅ ALLVAR säger att de låtit sina barn börja på dagis vid 1, 1,5 FÖR ATT DE KÄNDE ATT BARNEN BEHÖVDE DET och VAR REDO!!! Det är så jävla sjukt.

 

NU när vår lilltjej snart fyller 3, upplever vi exakt samma sak som vi gjorde med den stora. Och det är att runt 3årsdagen händer nått med barnen. Dagis blir plötsligt BETYDELSEFULLT för dem. De LÄNGTAR dit, vill vara där, verkar finna MENING med dagis, istället för som de första åren, bara driva runt och vänta på mammapappa.

Vid 3 års ålder skulle jag vilja säga att det finns en mening för barnen att gå till förskolan. Från 3årsåldern flyttas dagis mening från föräldrarna till barnen. Och det är skönt.

 

 

Just de ja. Det faktum att dagis, för många barn med problem hemma i sina familjer, är räddningen och tryggheten är det ju inget snack om. MEN man kan ju inte ha DET som ett argument för att ALLA BARN ska gå på dagis från 1 års ålder.... Dessutom kan det bli så...tokigt... Om man helt plötsligt skulle "få" dagistid utefter hur pass jobbigt man har det i familjen.,, "Vi har det så himla jobbigt här vi vår familj nu, kan vårt barn få börja på dagis fast vi (tex) är arbetslösa och hemma hela dagarna?"..... Det är konstigt... Det borde finnas ANNAN HJÄLP för de familjerna med svårigheter kan man tycka. Dagis ska inte vara barnpassning tycker jag, utan vara ISTÄLLET FÖR föräldrarna. Om föräldrarna JOBBAR, alternativt har fått ett till barn- detta ska dagis finnas till för. Men inte som barnpassare för att ett par föräldrar misslyckats katastrofalt. Inte som ett "bättre alternativ" där föräldrarna då är det sämre...

 

 

SAMTIDIGT vet jag själv hur drygt det låter. För här sitter jag nu. Efter 5 år. Med två ganska stora barn. Jag har glömt hur det var nu. Hur trött man var. Hur suddig tillvaron var med två småbarn. Kraftlösheten. Längtan efter frid och ensamhet. Längtan efter att få ligga ner. Vila. Den har jag glömt. Nu är jag en sån där mamma som gråter när barnen åker iväg å ska bo borta en natt. Ja alltså. Jag gråter. Känner mig deppig och tom. Undrar vad jag skulle ha för liv om de inte fanns i det, osv. Sån är jag. Nu. Men inte då.

 

 

P.s Jag vet att det heter förskola. Men jag håller ännu på och övar mig på att få det ordet att bli naturligt och i det här fallet kändes det inte naturligt. Men jag övar. Ds.

ps 2. många av mina tankar och funderingar grundar sig i långa och många diskussioner med Nina Ruthström d.s


Kommentarer
Postat av: Julia

Du har rätt!!

Man blir kär. I dig :)

Hit kommer jag att återvända!

2012-02-02 @ 14:15:13
URL: http://aliaslillamy.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0