brunheten

Nu verkar ni vara en ganska samlad trupp som läser den här bloggen. Antalet håller sig ganska stadigt.

Ett lagom antal.

Det är skönt med en samlad trupp. Känns som att jag skriver För några. Jag skriver. Ni läser. Jag ger. Ni tar. Ni FÅR ju hemskt gärna ge tillbaka i form av kommentarer. Jag går igång som fan på kommentarer alltså. Men jag hinner inte alltid besvara dem och i såna fall får ni inte bli ledsna.

 

 

Jag misstänker att de flesta av er känner mig på något sätt. Släkt, vänner, bekanta osv. Det är ju...kul :D Men några borde rimligtvis vara såna jag inte känner till.

 

För er ska jag nu berätta hur det är.

Ty detta är det som ständigt händer mig i livet:

 

Du hittar mina texter. Krönikorna kanske, eller bara bloggen. (Krönikorna har ni härhttp://helagotland.se/kronika/jenny_thomasson.aspx?articleid=7463287 )

Du tänker WOW vilken människa!!! Vilken häftig tjej! Henne älskar jag! Henne vill jag vara bästa kompis med! Henne vill jag ligga med! Henne vill jag gifta mig med!

Ja men visst låter det drygt, men herregud, jag är väl inte dum och blind! Jag har levat som den här personen jag är i 27 år nu och liksom kunnat märka vissa mönster.

 

Är du lagd åt det besatta hållet kanske du blir lite besatt. Du kollar bloggen ganska ofta. Du loggar in på helagotland.se det första du gör om lördagarna. Du älskar mig.

 

 

Tiden går. Du läser och mår bra. Men så....är det något som liksom börjar GRO i dig.... Är det ändå inte LITE konstigt att den där Persson liksom ALDRIG...ger sig??? Är det inte lite....irriterande? Att hon är så jävla dryg och kaxig och tar sån PLATS med sina ord och DESSUTOM har MAGE att vara DRYG i tonen ibland... Neeej...jag vet inte....

 

Ytan grusas liksom lite för dig. Du blir besviken på något jag skriver. Något du inte alls höll med om. Det där med dagis, tex. Eller abort. Eller alkohol. Eller va fan som helst. Du blev besviken. Och jag ger mig ju aldrig. Och dessutom är det ju MIN blogg och MINA krönikor och du hörs inte riktigt. Inte riktigt lika mycket som JAG iallafall. Och den där kärleken och BEUNDRAN du tidigare känt, byts nu ut mot blint hat. Du börjar ifrågasätta precis ALLT som jag skriver. Du gör vad du kan för att förminska eller överbevisa mig. Jag gör mitt bästa tillbaka. Och eftersom det är min blogg, mina krönikor eller min facebook-sida så vinner jag alltid. Dessutom har jag ju massa nykära som är i en tidigare fas än du, eller de gamla trogna som kommit över alla faser och gillar mig just så som jag är, som står upp bakom mig. Så du kan aldrig vinna.

 

Och det får dig att hata mig ännu mer.

 

Tillslut bestämmer du dig för att ta en pause. Du meddelar mig om det men får inte alls den effekten du önskat.

Men du tar din pause. Lever vidare i ditt liv.

 

Och så en lördageftermiddag (för du har slutat läsa krönikorna direkt på morgonen nu utan tar det lite mer när det passar) hittar du en sån där krönika som du gillar igen. Kanske handlar den om barnen. Om vardagslivet. Och kanske känner du igen dig lite. Och du fortsätter läsa mina ord och mjuknar lite. Och ibland håller du inte med men du blir inte provocerad och arg och tar allt så personligt längre. Vår ensidiga relation blir mer normal. Och rätt vad det är så försvarar du mig när nästa person vaknat upp ur sin besatthet och blivit arg.

 

Och så går det runt i ett ständigt ekorsshjul i vilket jag står i mitten och bara trivs.

 

Det finns förresten andra skeenden och förlopp som kan ske.

Du kanske också bara blir trött. Trött på att jag bara klagar. Eller trött när jag varit "mesig". Eller besviken när du trott att jag varit något som jag sedan inte alls visar mig vara. Ibland hittar du inte tillbaka igen. Du lämnar mig åt mitt öde och bryr dig inte särskilt mycket alls.

 

Men det allra vanligaste är nog ändå det första.

Du blir provocerad för att jag liksom aldrig visar någon form av ödmjuk sida.

 

Nej jag gör faktiskt sällan det. Ödmjukhet är inte en egenskap som jag heller strävar efter att ha.

Jag går inte runt och tänker "nejmen OH VAD KUL att så många läser min blogg! Gud jag blir så röhöhöhöööööörrrrd av att de tycker att jag är brahahahahöööhuhuhuh". Nej. Jag tänker att det var väl ta mig fan på tiden. Jag gläds med er alla för att ni ÄNTLIGEN har hittat en sån jävla bra blogg att följa! Och jag känner ett behov av att delge er om allt jag tänkt som ni kanske inte själva tänkt på. Ivirig att formulera saker som jag vet att ni oxå tänkt på så att ni känner att jag formulerar era tankar. Eller bara lite mer mening till vardagen när det finns någon att berätta om den för (er alltså).

 

Här i bloggen och ja...i hela livet faktist, har jag aldrig varit särskild intresserad av nån jäkla kommunikation faktiskt. Någon skrev att bloggen vore DÖD utan sitt kommentarsfält. Men det tycker inte jag. Bloggen dör om bloggaren dör. Jag är nog mer intresserad av att predika. Lite som Ola Salo. Olas konserter är sång och ändlösa predikningar. Ljuvligt är vad det är! Jag tror inte han heller är särskilt intresserad av kommunikation. Och jag tror få bloggare är intresserade av det, Amanda Schulman och Lady Dahmer undantaget.

 

Nej. I min blogg vill jag dela med mig av MIG. Jag gillar förståss kommentarer, särskilt såna som förlägnger eller helt vinklar om min tankar. Men är inte överdrivet intresserad av ändlösa diskussioner.

 

En annan sak oxå. Det där ni nya (kan även hända riktiga kompisar, men brukar oftare gå över eftersom vi faktiskt SES i verkligheten oxå och de då får påminnas om mina fantastiska, verkliga, person) snart kommer att börja irritera er på- den där drygheten. Hur jag beter mig som om jag inte bryr mig riktigt. Saken är den att det gör jag inte heller. Jag bryr mig inte särskilt mycket om vad folk i allmänhet tycker om mig.

 

Det finns såklart många många undantag. Kanske är det för att väga upp det faktum att jag inte bryr mig särskilt mycket om folk i allmänhet, som jag istället bryr mig extra mycket om vad folk i min närhet tycker? Alltså, människor jag själv tycker mycket om och har respekt för, där är det annorlunda.

 

Men inte resten. Det hade ju inte funkat, så mycket spott och spe som jag har fått genom årens lopp i och med krönikorna. Man kan ju inte lägga sig ner och dö varje gång man får kritik eller ett ljuvligt litet påhopp på sin person!

Jag har SVÅRT att ta SKIT. Det beror på att jag, som liten, bestämde mig för att INGEN skulle få sätta sig på mig. Ingen skulle få trampa på mig eller trycka ner mig. Så får jag SKIT går jag igång, rent personligt. Men det är inte med BRUSTEN SJÄL jag gör det, jag går inte igång för att jag är så himla LEDSEN eller för att ge tillbaka, utan bara för att göra klart för personen i fråga att mig trampar man inte på.

Det är ju för min egen skull jag gör det. Markerar, kan man kalla det.

 

Jag har även lärt mig att skaka av mig skit. Man får ju vara logisk. Peta i skiten. Ställa sig frågan är jag ful? Är jag dum? Är jag naiv? Kan jag inte skriva? Är jag en dålig mamma?

Och när man då ser att svaret på alla frågorna är NEJ, ja, då får man inse att kritiken personen just framfört helt saknar grund och därför kan klassas som SKIT. Smutskastning. Och då är det dags att markera. För även om man inte tar åt sig av skiten, måste man markera att det inte är okej. Man får uppfostra lite, helt enkelt.

 

I min internetvärld är jag dryg, rolig, högljudd, kaxig och bryr mig inte särskilt mycket om vad folk tycker om MIG.

I min verkligvärld är jag rolig, högljudd, kaxig, glad, snäll, pratar mycket, lyssnar mycket, grinar mycket, skriker mycket, tänker mycket, bryr mig mycket lite om vad folk tycker om mig där oxå. Förutom de vars åsikt faktiskt betyder något för mig.

Precis som Lady Dahmer är jag en underbar person som alla borde träffa. Jag vet att hon försöker tona ner den sidan hos sig själv nu när hon blivit så stor, vilket passar mig perfekt. För då kan jag ta den!

 

Jag är en underbar person som alla borde träffa. Mig blir du snart kär i och jag bryr mig inte om ett enda jävla skiiiiit!!! IIIIIiiiihhuuuu så jävla UNG och REVOLTERANDE!!! (inte)

Nu ska jag umgås med Karl Marx en stund till.

 

Puss på er