brunheten

Den får mig att hata allt. Den får mig att inte se någon som helst mening med livet och heller ingen glädje i livet. Allt är skit. Det enda jag vill är att ligga under min stinkande filt och äta. Semlor, choklad, pommes, kakor, fryspizza you name it. Helt still. Och helt ensam. Kommer någon i närheten slutar det med att någon gråter. Bokstavligen. Jag själv gråter först om några dagar. Efter att ha dräpt alla som finns i min närhet. Då blir jag liten och ledsen och min man måste killa mig på ryggen och säga att han gillar mig ändå. Sen blir det bra igen.

Ja. Man får ju ändå glädjas åt att livet kan vara lite förutsägbart ibland.

Nu jävlar ska jag äta. Som om där inte fanns någon morgondag.