med tomten i blick

Igår. Igår var den bästa bästa dagen på länge. 
 
Barnen var hos sin farmor och farfar så när vi vaknade var vi alldeles ensamma hemma. Vi låg i sängen länge och tittade på snön på trädtopparna utanför fönstret och pratade och pratade och gosade. Min man! Mina fina fina man!
 
Sen steg vi upp och han började laga mat och jag städade av lite. När barnen är borta låter vi alltid huset förfalla fullständigt. Vi rör varken tvätt eller diskmaskin och plockar absolut inte bort efter oss. Det gör vi timmen innan barnen kommer hem igen. 
Så kom barnen hem. De hade vart på Friskis och Svettis med sin farmor på förmiddan och kom hem i knallrosa gympakläder med tyll. Fint så.
Vi käkade och sedan klädde vi på oss. Vantar och overaller. Och så åkte vi till pulkabacken.
 
 
EN ANNAN familj var där så vi hade nästan den stora stora backen helt för oss själva. Snön föll så där sakta som i sagoböckerna. Och vi åkte och åkte. Ganska fort blev dock lillasyster pinknödig så hon och den ljuva fadern fick åka hem och gå på toa. Jag och 5åringen stannade kvar och hade pulkarce. Sen kom en förskolekompis till henne och jag och mamman i den familjen blev stående i backen, pratades ett tag. 
 
    
 
 
 
Sen kom far och lillasyster och vi åkte ner på stan. Det var ju stora JULSKYLTNINGSDAGEN!
Den nertrampade snön hade förvandlat Visbys gator till rena isgatorna och snön föll sakta över alla kringhalkande människor, tomtar och ljus. 
I ett hörn av stora torget satt självaste Tomten. När vi närmade oss henom träffade jag på en kär vän och hann tyvärr inte hindra mitt minsta barn, som med Tomten i blick, banade sig förbi hela kön av förväntansfulla barn och hoppade upp i knäet på tomten. Som tur var fanns det så mycket kärlek i luften den dagen att de väntande föräldrarna förstod att det inte var läge att slita ner henne därifrån. Hon fick ett snack med tomten och en kram och sedan gick vi och fikade den årliga fikande på St Hans cafe. 
 
Två gamla hångel till mig befann sig i lokalen. Ingen av dem hälsade. Det sket jag i, för jag är ju gift nu med en kille tusen gånger snyggare än någon av dem. 
 
     
 
Efter någon timme i kölden och allt det vackra som Visby hade att bjuda på, åkte vi hem. Jag lagade lillungens favoritmat- broccolisoppa- medans far i huset julpyntade. Han satte med andra ord upp ljusslingorna utomhus. 
Hans kamp ute i snön, men den tilltagande vinden, påminde mig om en liten anekdot som utspelade sig för en sådär fyra år sedan. 
 
Vi bodde i radhus då och precis som i år så kom snön tidigt och överraskade hela stan. Det bara vräkte ner och blåste därtill. Vi var många som inte ännu hade hunnit byta till vinterdäck och det blev vi varse om den kvällen då kvarterets pappor samlades nere på parkeringen i snöstormen. Där stod de sedan i rad, papporna och panikbytte däck i stormen, medan vi mammor stod inne med alla barn och antingen skrattade (jag) eller kände medlidande (kanske någon annan). 
 
Det blev väldigt fint i alla fall, i vår trädgård. 
 
 
Sen såg vi Bolli och sedan kvällsfikade vi på saffransbullarna jag bakade för ett tag sedan. Eftersom vi är som vi är i den här familjen, har jag delat upp bullarna i särskilt märkta påsar för 1, 2, 3, 4 advent. 4 i varje påse. Så finns en luciapåse med några fler, en julaftonspåse med ytterligare några fler samt två eller tre fikapåsar med valfritt antal. Så får man göra när man är så här som vi är. Glupska.
 
 
När barnen hade somnat somnade även jag framför Nip/Tuck.
Det var den finaste och bästa dagen på länge.
 
Idag är det inte riktigt lika fint. 
Jag mailbråkar med kvinnorna bakom en artikel om p-piller i GT förra veckan, vilket jag skrev en krönika om i lördagens tidning. 
Jag tycker att jag har rätt, trots diverse vassa kommentarer. 
Det som är lite sorgligt är att en av de här kvinnorna är kvinnan som jag särskilt bad, skulle förlosa mig när jag födde min andra unge via kejsarsnitt. Den enda gynekologen jag känner förtroende för. Hur fan ska det gå om det blir fler barn osv? Men jaja. Jag var tvungen. 
 
 

Kommentarer
Postat av: Ellert

Hej. Jag hoppas det är okej att jag skriver en kommentar om krönikan här då jag inte kan kommentera på tidningens hemsida eftersom jag inte är medlem.

Att glömma "i stundens hetta" må låta nedvärderande men det ligger något i det. Hos tonåringar är inte prefrontala cortex (pannloberna) färdigutvecklade och de saknar samma förmåga som vuxna till att "tänka framåt". De är mer impulsiva, kan inte riktigt kalkylera riskerna med vissa beteenden och har inte samma förmåga till problemlösning. Tack vare det är många ungdomar "i känslornas våld" så att säga.
Men självklart är det inte så att alla är likadana och jag menar inte att ungdomar är dumma i huvudet och inte kan förstå att det är riskfyllt med vissa beteenden.

För övrigt vill jag bara säga att jag älskar din blogg, den gör mig härligt lycklig. Du verkar vara en helt fantastiskt skön och klok människa.
God jul till dig och familjen!

2012-12-04 @ 08:07:33

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0