brunheten

 Jag kom på en sorglig sorglig sak igår. Och det är att jag slutade dansa när jag blev gift...

 

Innan jag blev gift hände det ännu att jag gick ut och dansade. Men framför allt dansade vi mycket hemma innan jag blev gift. Vi dansade mycket med barnen och det hände att vi drog en tryckare då och då för kärleks skull. 

Men väldigt sällan numera.

Barnen har blivit större och tar dansen på så stort allvar. Blir typ sura om jag dansar på ett sätt som inte tilltalar dem och sura om de vill härma ett danssteg och inte klarar det. Och jag spontandansar ytterst sällan längre..Det är så sorgligt.

 

Ibland händer det dock att jag, när jag är ensam hemma, drar på stereon på max och dansar för mig själv. Ofta om jag om känner mig ledsen eller så. Istället för att, som Peaches sjunger, "fuck the pain away" så kan man ju "dance the pain away". Lite mer kristligt dessutom. 

 

Jag tänker att jag snart ska gå ut och dansa. Men så minns jag att jag oftast blir Lidande när jag väl gör det. För att de alltid spelar så kass musik. 

Jag skulle kunna tänka mig att gå ut och dansa om jag visste att de skulle spela min musik. Typ så här:

 

 

Starta med lite hederlig shake your ass. Och naturligtvis ska det vara i orginal. Jag spelar den här rätt ofta hemma. Barnen tror att han sjunger - I miss Rapunzel, Raunzel, Rapunzel, Rapunzel...oooooh..

 

 

 Den här låten alltså. Ärligt. Finns det nån på jorden som kan sitta still när de hör den? Jag dansade på väg till dagis igår när jag lyssnade på den. 

 

 

 

 Och sen måste jag få stuffa runt i min bästa indiedans lite också. Lite sorgligt sådär för den här låten är ju väldans sorglig. 

 

 Och så lite styvdans till den här. 

 

 

Sen kan jag gå hem.

Eller nej förresten det måste ju va en tryckare också.... Hm... Då tar vi den här.. Den går egentligen lite för snabbt för  tryckare men skitsamma, den är så jävla fin. Kanske den bästa bästa gången för oss som har hjärtat utanpå kroppen: 

 

Sen sveper vi en öl och går hem.