brunheten

Nobody puts baby in a corner

MIG blir du snart kär i mother fucker

 

Tog cykeln till affärn i stormen ikväll. Stormen rev i mina kläder och regnet piskade mot ansiktet. Himlen var alldeles fantastisk. 

Jag har gått och väntat och väntat på regn de senaste dagarna. Och det var så jävla skönt när det äntligen brakade loss idag. 

På cykeln hade jag telefonen med mig. Nya telefonen. Med Spotify (vilka moderniteter!!). Lyssnade på låten här över och dansade på min cykel. Sjöng även högt. 

Ja för sån är jag.

 

Jag älskar regn. Och jag älskar musik. Det är verkligen JAG. 

Egentligen hatar jag att cykla. Men nu har vi fått tag på en så bra cykel så nu är det ganska kul ändå för det går så fort och är inte så jobbigt. 

 

Att jag egentligen hatar att cykla är verkligen också JAG. 

Och sånt har jag tänkt på mycket på senaste. Vad som är JAG. Hur folk definierar mig och hur jag själv definierar mig.

 

Ta The Ark. Jag älskar The Ark. Har sett dem massor av gånger och gråtit blod till calleth you commeth I. Men Tha Ark är inte MITT. Det är nämligen Fannys. Min vän Fanny älskar The Ark MEST. Och därför är The Ark hennes. Jag kan älska dem, men jag vet att de inte är MINA. 

Där emot är det JAG som älskar och KAN Håkan Hellström mest i min umgängeskrets. Och därför är han min. 

 

Andra saker som är Dirty Dancing (delas dock med Fanny!), avsky för sport och motion, oväder (avsky för sol och sommar) och feminismen och massa andra saker, mina. 

Det skulle vara väldigt konstigt om mina bästa vänner helt plötsligt började supersnöa på feminism. De är intresserade allihopa, men de vet att det är min grej...liksom... Precis som jag aldrig någonsin kan göra BAKNING till min grej, då min bästa vän Korren är bagare och alltid älskat bakning. Kläder och mode är Idas grej. Psykologin är Sandras. Matlagningen Stinas. Hårdrocken Frejas. Jag kan aldrig börja klä mig i rockiga kläder, helt enkelt därför att det har Freja redan gjort. Det är hennes grej. Liksom. 

 

Jag har alltid varit väldigt bra på och noga med att profilera mig. Hitta ämnen. Ämnen som intresserar mig som jag sedan marknadsför som mina. Det behöver inte ens vara ämnen, utan kan vara ord och fraser.

Som Gode Gudrun. Det började jag skriva någongång på högstadiet i mina Tjelvaruppdateringar. Gode Gudrun. Provocerande. Folk hajar till. Ett enkelt sätt att visa vem man är. 

 

Sen kan det ju hända att man tar citat och gör till sina. 

ALLA JAG KÄNNER vet att Jonas Gardells "låt ingen jävel sätta sig på dig. Låt dem gärna sätta på dig. Men låt ingen jävel sätta sig på dig" är mitt. Det är JENNY liksom. 

Och citatet "efter regnet kommer solsken...det tycker jag är så jättefint...att det finns en morgondag och så vidare", det är vårt gängs citat. Som vi hade på lakan på Hultsfredsfestivalen. Och på baksidan skrev vi "har någon sett Roland??". Alla som sett filmen Torsk på Tallin vet vad jag menar.

 

Alla som läst underbara Nanna Johansson har sett seriestipen där "mig blir du snart kär i" finns. Nanna Johansson är min och Frejas. Vi hittade henne för tusen år sedan och har älskat henne och hennes serier sedan dess. Skickat dem till varandra. 

Här är några favoriter:

 

Yrrol är min också. Och Marit Bergman, Stevie Wonder, Simon&Garfunkel och massa andra. 

 

Under årens lopp har jag märkt att det går att dela upp befolkningen i två kategorier. Nämligen de som ÄR såna här saker. Som är NOGA med att marknadsföra sig och snabba med att VISA och FÖRA FRAM vilka de är. Och så de som inte gör det. 

Det finns människor som har ordet INSPIRATION som bästa ord. Som INSPIRERAS av allt och alla. 

Och så vi som inte inspireras av nånting. Och OM vi gör det, så talar vi inte högt om det. Eftersom vi är väldigt noga med att vara just de vi ÄR. UNIKA. Jag skulle, som sagt, aldrig kunna skriva ett blogginlägg eller en krönika eller ens PRATA OM hur mycket The Ark har betytt för mig, hur mycket jag lyssnat på deras musik och om hur magiskt det är att se Ola Salo live. För The Ark är inte mina. De ingår inte i det jag profilerat som mig själv. Eftersom Fanny hann före mig och eftersom hon faktiskt älskar dem mer än vad jag gör. 

Skulle jag göra det vore jag inget annat än en blek kopia. Min kärlek kan aldrig jämföras med henne och det vore rent av patetiskt om jag skulle hålla på och försöka överbevisa den kärleken. 

Fanny i sin tur tycker mycket om Håkan Hellström. Men hon älskar honom inte. I alla fall inte i jämförelse med mig. 

 

Ja. Det låter oändligt töntigt på många sätt. Men på många sätt inte. 

För tack vare att jag är så här så inspireras folk av mig. Jag inspireras inte av andra. Men folk inspireras av mig.  Allt jag är och alla de här profilerna jag kämpat hårt för att visa fram. Alla mina signum, har jag själv upptäckt och tagit till mig. Det är såklart möjligt att någon någongång sa till mig "du, Dirty Dancing är en jäkla bra film, se den". Och det är självklart att alla mina år med Linda Skugge som största förebild (i största hemlighet förstås för folk som mig går inte runt och snackar högt om eventuell beundran för andra människor) har satt sina spår. 

Och när jag skriver "tagit till mig" så menar jag inte att jag känt "ja men det här var ju bra". När jag skriver "tagit till mig" så menar jag en annan sak som är väldigt vanlig för oss i den här halvan av befolkningen, nämligen nördandet. Du som läser det här, tror kanske att du ÄLSKAR Håkan Hellström. Men det gör du inte. Om man jämför med mig. När såna som mig upptäcker något vi tycker är bra, så är det inte vanligt intresse som råder. Utan nörderi på högsta nivå. Alla känslorna! Känslorna som strömmar genom mig när jag hör introt till Sound of silence! Alla texterna som jag kan utantill. Alla åren av tyst nörderi kring feminismen. Allt jag läst. Allt jag lärt mig.

Allt är svart eller vitt. Jag älskar eller älskar inte. Jag har ingen vän som jag tycker är sådär. Det måste vara KÄRLEK. Det måste vara FULLT UT. Musiken måste GRABBA TAG i mig. Orden måste GRABBA TAG i mig. Och jag är fast. Totalt. Och jag måste lära mig allt, veta allt. Älska mest. Det finns inget lagom.

 

Jag hatar solsken. 

Jag älskar storm och regn. 

 

Jag älskar en film och ser den till jag kan alla replikerna.

Jag älskar en bok och läser den om och om igen tills jag kan den i princip utantill.

Jag blir intresserad av ett ämne och jag tar reda på allt.

Jag vill någonting och jag kan inte göra någonting annat utan att själen känns död. 

 

Jag profilerar mig utefter sådant jag älskar. Jag bygger medvetet upp en bild av mig som jag vill att du ska ha. 

 

Och det jag egentligen bara vill få sagt är att det är MIG du blir kär i. Inte Lady Dahmer. Henne blir man inte kär i alls, förrens efter ett ganska långt tag. "Mig blir du kär i efter ett tag" borde hon skriva. Man lär sig älska henne. Mig däremot blir du SNART kär i. Nästan direkt. För det har jag bestämt att du ska bli. Och därför blir du det. 

 

Det var bara det jag ville säga. 

  

 

Jag diggar dig och det du skriver. Tycker det är jävligt märkligt att inte en jävel kommenterar dina tankar och reflektioner. Jag menar, det måste väl vara fler än jag som läser din blogg? Har tänkt flera gånger att jag skulle skriva nåt. Så det gör jag NU. Jag är lite kär i dig. Så. Nöjd? ;)

Jag är inte kär i dig. Och jag tror inte att jag blir det heller.
Det här skriver jag dock inte för att ta ner ditt bloggsjälvförtroende, tro mig.
Jag tittar in på din blogg då och då sen LD länkade hit och jag uppskattar att läsa dina funderingar kring livet. Hjärtat utanpå och allt. Uppskattar högeligen ärligheten och oförställdheten i det du skriver.
Det är något jag upplever kommer starkare och starkare allteftersom åren går, en oförmåga att förställa mnig själv, ha obekvämt tighta jeans eller snygga men för små skor. Man är den man är och de som inte gillar mig som jag är kan höganktningsfullt dra åt helvete.
Så, stor respekt för dina ärliga och fundersamma texter om barn, sjävkänsla, upp- och nedgångar. Sen Gotland. Jag längtar evigt dit, och vi planerar faktiskt en flytt dit om något/några år. Så i din blogg kan jag ibland tanka vackra Gotlandsbilder eller bara få en längtansfix av att läsa om när du cyklar i regnet och vinden till affären.

Men, det var ju en sak jag skulle komma till, och det var det här med att göra saker till SINA, som du skriver om i det här inlägget. Jag är precis tvärtemot. Det är så få, så få saker som jag kan beteckna som mina, och jag tror jag skulle uppleva det som oerhört tröttsamt att hela tiden behöva ta ställning i varje fråga eller företeelse, är det här JAG, eller inte?
Ska jag vara helt ärlig finner jag människor som hela tiden utåt måste ta ställning till allt en aning tröttsamma också, men kanske förstår jag mig inte heller på hela resonemanget, bara.
Jag har en vän som är en typisk skör och känslig människa, som lever helt i sina känslor hela tiden och det svänger, kan man säga. Hon gav mig det ytterst träffande epitetet stark-seg.
Med det inte sagt att vi icke-känsliga inte upplever saker fullt ut. Jag tror det är en feltolkning att tro att de där som sitter lite tysta och inte LEVER UT och tar ställning jämt är torra, okänsliga. Det kanske bara är ett annorlunda sätt att kommunicera?

Tja, det här blev ju svamligt.

Take home message: Jag gillar din blogg, men jag är inte kär i dig.

Tjing!

Jag gillar det ensamma vemodet. Skarpt.

Höll på att få tokknas när jag skrev den långa kommentaren och klickade på "skicka kommentar" för då försvann allt och min kommentar syntes inte alls. Inget meddelande om "din kommentar väntar granskning" eller dyl heller. Trodde allt hade försvunnit och upptäckte faktiskt inte förrän idag att den fanns där, med svar från dig och allt. Kul att det funkade. =)

Visst är det en härlig sak att bli vuxen och äldre och liksom landa i sig själv, inse bit för bit att sån här är jag och vissa saker kan jag arbeta på och förändra om det gör mig lyckligare, men andra saker bara ÄR jag, och så får det vara, och SKA vara.

Hörs igen, säkert. =)

Haha, världen ÄR, liten. Det är min mans kusiner. Jag har i strikt bemärkelse ingen släkt på Gotland utan det är min man som kommer därifrån.
Namnet Rinblad tog/fick jag när vi gifte oss (har kvar Mathiasson samtidigt).
Men jag har tillbringat varje sommar i sommarstugan på Fårö, sen födsel och ohejdad vana, så att säga. Och ibland på hösten eller våren.
Och kanske, om allt går i lås, flyttar vi till Gotland om ett år eller så. =)

Kan dock tillägga att jag aldrig har träffat de där kusinerna, eller några av min mans kusiner. Tror det var många år sen han själv träffade dem. Det är en rätt stor släkt, utspridd över landet och med lite knepiga familjeband på sina håll.