brunheten

Torsdag. Fy fan. Jag hatar torsdagar. Då är det Städdag i den här familjen. Och idag faller städningen ganska mycket på min lott tyvärr. 

Det är jävligt svårt att VAKNA GLAD när man vet att man ska ägna hela förmiddan åt att städa...Och tvätta. 

Som tur är ska vi träffa S och hennes barn i eftermiddag så det muntrar ju upp.

 

Sitter och tänker tillbaka på sommaren.

Det här blev verkligen Kattungesommaren och Hyresgästsommaren.

Vi har hyrt ut gäststugan vi har på gården och en drös människor har passerat här varje vecka.

Det utbrända syskonparet, polisfamiljen, den galne afrikanen som blev barnens bästekompis, Södermalmstanterna,  kinesen som badade i barnens pool, diverse medelålders par. Det har vart riktigt roligt i år faktiskt, att ha folk här. 

 

Och så kattungarna. Varje morgon något nytt. En morgon spya över hela golvet. En morgon hade de dragit ner alla mina egentorkade frön. En morgon hade de demolerat skumgummimadrassen vi hade som dyna i kökssoffan. Ett antal morgnar har det legat fjädrar över hela golvet då kattmamman burit in fåglar. 

Vi har torkat kattpiss, kattskit och kattspyor hela sommaren. Och varje kväll har 5 små ullbollar somnat i mitt knä.

Det har varit alldeles underbart på många sätt. 

 

Igår flyttade de första ungarna hem till mamma. I helgen flyttar en hem till svärfar och svärmor. Nästa helg flyttar den sista hem till S och hennes familj. Och vi får en kvar- Gosan. Ja jag hade självklart föredragit ett coolare namn, typ Hjördis eller Gudrun. Men eftersom stortjejens katt försvann i samband med att ungarna kom så fick hon välja en kattunge till sin och då blev det just Gosan.

 

I helgen ska jag och 5åringen gå på stan och köpa kläder till henne. Alla hennes kläder är trasiga eller för små. Hon ska få gå med själv och välja själv. Nej vi ska inte ha "tjejdag" eller "skönhetsdag" eller annat fjanteri. Men hon behöver få välja själv. Dessutom är hon mellan två storlekar och det är svårt att hitta rätt kläder. Stl 128 drar hon nu snart i brallor. Hon kommer att precis som jag blir Stor. Lång. Men inte tjock. Det ska jag se till. 

 

Eftersom jag själv var ett tjockt barn är jag ständigt livrädd för att de ska bli tjocka. Att det ska smyga sig på och att man inte riktigt ska upptäcka det förrens det är för sent. Hur får man ett barn att minska i vikt? Hur pratar man med sitt barn om det? Hur gör man utan att barnet känner sig kränkt? Jag vet inte. Och det får inte ske. Nej det är inget jag pratar högt om. Inget vi pratar om någonsin just, utan mer en tyst överrenskommelse mellan mig och min man. Barnen ska röra på sig och äta vettigt och bara godis på lördagarna. Fixar man det får man inte tjocka barn. 

Men lång är hon, hur som helst. Och det är inte utan stolthet jag ser henne växa. Nej det är inte skitkul att alltid vara längst och störst när man är tjej. När man VILL vara liten som Baby i Dirty dancing och ömtålig och bli omhuldad av Johnny. Men det är coolt. Och jag ska lära henne att bära sin långhet med stolthet som jag gör. 

 

Faktiskt så kan jag känna mig ganska mäktig när jag kommer klivande med mina 178 cm, de breda höfterna, de breda axlarna och de grova starka benen. Lite amazonkvinna sådär. 

När det skedde en överfallsvåldtäkt inte så långt ifrån vårt hem i somras och jag och min man upprördes över saken sa maken att han var glad åt att ha en stor och stark tjej. Han trodde att våldtäktsmännen tänker sig för både en och två gånger innan de hoppar på en tjej i min storlek. Och det kändes ju rätt mäktigt faktiskt. Även om det troligen på inga sätt är så, så är det ju en trygg tanke att veta att jag skulle kunna klara mig bara jag fick våldtäktsmannens kropp in under min lagårdsvägg till röv. Fick jag det skulle han nämligen troligen inte komma så mycket längre. 

 

Nu är det städdags. Oj så skoj. Verkligen. Inte.