brunheten

Den här skivan alltså...ja...det här är verkligen en 30årskrisskiva kan man säga.

Har för mig att den kom våren precis innan studenten och spelades som satan sommaren efter vi slutat skolan.

Det va nån festival då... Uppe vid halkbanan i Visby, alltså, där man kör halkkörning med bilskolorna nu.. På nån jävla åker...

Jose Gonzales spelade minns jag. Och Moneybrother. Jose Gonzales spelade den här:

minns jag... Då var jag alltså 19 år. Nu är jag snart 30.

Konstigt egentligen. För när jag hör de här låtarna kan jag känna precis allt det som jag kände då. Och man kan undra vad i helsicke det är som egentligen har förändrats...

Ja detta är en 30årskriskväll. Eller 27årskriskväll rättare sagt.

Om tre veckor fyller jag.

Jag har så jävla bra minne. Mycket bättre än de flesta av mina vänner. Jag kan minnas konstiga jävla grejer och särskilt från åren mellan typ 14- 20. Då skrev jag mycket, nämligen. Dagböcker, lunardagböcker, tjelvarpresentationer, allt som gick att skriva.

Vilket gör att vissa av mina minnen är plågsamt tydliga.

Den där kvällen, på den där relativt fjantiga festivalen i Visby. Jag minns knappt vilka kompisar jag var med. Men minns exakt när jag mötte han som jag var jättejättekär i. Och hans kompis, vilken jag tyvärr oxå hade haft en smärre historia med. Ett ganska plågsamt minne..

Jag minns var jag sov, vem jag sov med och vad vi pratade om den natten. Per Gessle. Pratade vi om. Normalt minne.

Jose Gonzales alltså... De här låtarna är VÄLDIGT MYCKET sista terminen i skolan samt sommaren efteråt...

Ja han verkar ju gullig, den där Jose. Men tyvärr kände jag tidigare en tjej som hade fått med sig honom hem efter krogen en gång. På det hon berättade verkade han inte vara en särskilt sympatisk person. Men han hade tydligen iallafall en enorm penis. Och det är ju, som alla vet, det som räknas.

Idag har vi vart på Fornsalen. Det var skit. Flera rum var under renovering, vilket inte märktes på entrepriset. På fenomenalen stod en massa trasiga grejer, närmare bestämt exakt samma grejer som jag och min man fick "uppleva" under de årliga besöken på Fornsalen på mellanstadiet. Kan de skärpa sig eller?

Idag har det stormat ute. Vår minsta får andnöd och blir rädd av så hård blåst. Utflykt var alltså uteslutet. Vi hade planerat länge att idag skulle vi göra något särskilt med och för våra barn. Naturen var inte tillgänglig. Solbergabadet inget alternativ då vi nyss vart förkylda och NEDKYLD just är något man blir där. Dessutom bottnar ju inte barnen i bassängen där heller... Så då fick vi gå på fornsalen. Vilket sög. Sen gick vi på bibblan. Stortjejen spelade på deras dator för barn. Lilltjejen pysslade med klistermärkena på den stora anslagstavlan där. Böcker har vi hemma och det intresserar dem inte nämnvärt de gånger vi är på bibblan.

Sen åkte vi till Linds. Där de lekte med lego.

Summa sumarum- vi kunde likagärna ha vart hemma och haft en vanligt jävla hemmadag precis som alla andra dagar. Det finns helt enkelt inget utöver det vanliga att uppleva i Visby. Det finns inget "litet exta". Gotland sög så hårt som bara Gotland kan suga i stormig decemberdag. Man blir fan i mig sugen på att emigrera.

Ikväll har jag lekt med barbie med mitt barn! Jag rycktes riktigt med i leken och blev som barn på nyss. Barbie var min älsklingsleksak när jag var liten...Liten å liten...jag lekte tills jag fyllde 14 faktiskt...

Nu har vi bara tjejbarbies än så länge vilket öppnar för många spännande konstellationer. Mina barbies var ett par med en dotter samt en hund. Stortjejens barbies var ett gäng systrar som hade 1000 husdjur. Det var en mysig stund.

Nu måste jag skriva nyårskrönika.

AMEN