brunheten

 

Jag kom på idag att jag älskar lucia! Kanske mest av alla högtider tror jag!

Lucia är väl, förutom Kvinnodagen, den enda dagen vi firar för att ära en KVINNA oxå om jag inte minns fel? Visserligen en fjant som gjorde allt för att få vara kysk och ren och oskuld inför Gud, men jaja. Men får va glad för vad man får! Vi har knappast råd att vara kräsna!

 

 

Självklart ska dock manligheten göra sitt allra bästa för att ta ifrån oss denna vackra dag, genom att, på många håll i landet och världen, förminska luciatraditionen till en skönhetstävling. Det är ju för typiskt. För att fira minnet av den ädla och modiga Lucia ställer vi kvinno...nej, förlåt, FLICKORNA, på rad, sätter nummerskyltar på deras bröst och röstar på den vackraste som sedan får äran att bära kronan och på så sätt få allas uppmärksamhet och bekräftelse. Det suger ju ganska mycket balle får man säga.

 

 

Men om man BORTSER, ja, för ganska ofta måste man göra det och om man då bortser från den tråkiga lilla skönhetstävlingsdetaljen, så är ju lucia en jävligt fin och mysig tradition. Man får julfeeling så att säga. Man kickar igång julen.

 

Jag har så många fina luciaminnen jag! Fula också men mest fina!

När jag var liten brukade pappa väcka oss extra tidigt på luciadagen. Han skulle ut i lagårn men ville väl juleboosta sig lite han oxå. Så då fick man sitta i soffan med pappa och det var SKITTIDIGT, tyckte man och därmed även liten extra högtidligt. Ibland sjöng pappa med i den skira luciasången. Han sjöng fint, min pappa.

Sen klädde man på sig luciakläder och åkte till skolan. Det var aldrig stressigt på morgnarna hemma hos oss. Såhär i efterhand fattar jag ju att vi måste ha gått upp sjukt tidigt i vår familj när vi var små...Annat är det nu. När föräldrarna i den här familjen panikvaknar vid halvåtta har barnen redan suttit en halvtimme framför morgonbompa och mornat sig när man kommer ner..

 

 

 

När vi var små brukade vi även lussa med kusinerna. Vi var 4 tjejer (vi är fler i släkten, men de andra är antingen mycket äldre, eller mycket yngre.) och så brukade min lillebror vara med oxå och ibland någon annan killkusin. Vi tjejer turades om att vara lucia varje år. Mycket demokratiskt. Vi lussade hos gamla släktingar runt om i socknen. Varje år gjorde vi ett stopp hos mammas farbror Mårten och hans fru Ylva. De hade något så ovanligt som en köks-ö. Stod man i köket var ytan en vanligt bänk, men på andra sidan, mot vardagsrummet, stod höga barstolar och ytan fungerade lite mer som en bar.

Varje år som vi var där lekte vi samma lek, nämligen LEVERLEKEN. Det gick till så att vi tjejer stod i köksdelen och lekte att vi var servistriser på en resturang (det lekte vi väldigt ofta som små- resturang). På andra sidan satt min bror och var Gäst. Varje år utspelade sig samma dialog, nämligen följande:

- Hej och välkommen, vad får det lov att vara?

- Eeeh...jag tror jag tar oxfilé..

- Nej tyvärr den är slut. Du får LEVER istället.

 

Och varje år skrattade vi lika mycket. Det är ljuva barndomsminnen det!

 

 

 

När vi gick på gymnasiet var vi trötta på lucia efter 9 års skönhetstävlingar. (fast när jag "vann" i 9:an var det knappast någon skönhetstävling utan ren och skär Talang. Vilket en av skolans snyggaste (slampigaste och mest korkade oxå by the way) även senare gjorde klart för mig. Hon hade inte varit närvarande när valet skedde och sa efteråt - Om jag hade vart där så hade ju jag vunnit, men det förstår du väl själv? SCHYYYYST!! Ja se sån var skoltiden! Full av ljuvlig intelligens och vänlighet. Genomgoda människor som stärkte en med sin kärlek. )

 

 

Så i gymnasiet gjorde vi vårt alldeles eget luciatåg. Vi behöll de vackra sångerna och de skira stämmorna, för de älskade vi. Men vi klädde oss precis som vi ville. Vår lucias linne slutade straxt under knäna och avslöjade ett par svart/vitrandiga strumpbyxor. Hennes ögon var svartsminkade och håret som ett råttbo. Jag själv var stjärngosse med nitskärp runt midjan. Ja. Det var sannerligen befriande. Kanske det roligaste luciatåg jag någonsin vart med om. Det var vi som bestämde där. Ingen röstning skedde. Ingen behövde se ut som något särskilt. Alla var dock tvugna att sjunga så fint de kunde. Och det gjorde vi. Ljuvliga Donnergymnasium alltså.

 

 

Ja. Lucia är sannerligen en trevlig och fin tradition. Jag bara önskar att mina barn ska slippa det där röstandet och fjantandet. Eller, rättare sagt, om mina döttrar någonsin ställs i en position där deras utseende ska bedömas av andra människor kommer jag att säga NEJ. Det blir inget jävla luciatåg för mina ungar om röstlapparna kommer på tal. Basta.

 

 

Glad lucia!